Landsbygden ska tydligen skatta sig lyckliga enligt regeringen

Den höjda bensinskatten slår med närmast kirurgisk precision mot de människor som är beroende av bilen för att få sitt vardagspussel att gå ihop. Det handlar om människor som bor i små samhällen där affären lagts ner och dit bussen slutat att gå. Men det fattar inte våra politiker.

 

 

Före valet lovade Socialdemokraterna att inte höja bensinskatten.

Exempelvis sa nuvarande finansministern Magdalena Andersson (S) så här i en ekonomidebatt i augusti 2014: ”Det är jättedyrt att tanka bensin som det är, vi ser inget behov av att höja bensinskatten.”

 

På vägen infann sig ändå behovet. Skatten på bensin och diesel höjdes nämligen med 48 respektive 53 öre i samband med årsskiftet. Räkningen skickas i mångt och mycket till landsbygden och landar på drygt fyra miljarder kronor.

 

 

 

 

 

Jakob Forssmed är ekonomisk-politisk talesperson för Kristdemokraterna. Han brukar, med rätta, hävda att Socialdemokraterna inte är ett parti, utan två – ett före valet, och ett efter. Sådant som skulle kunna skrämma bort socialdemokratiska kärnväljare – som höjd bensin- och dieselskatt – väntar man med till efter valet och hoppas på att allt ska vara glömt om fyra år igen.

 

 

 

 

 

Den höjda bensinskatten slår med närmast kirurgisk precision mot de människor som är beroende av bilen för att få sitt vardagspussel att gå ihop. Det handlar om människor som behöver den för att ta sig till och från jobbet, till och från affären och barnens fritidsaktiviteter. Det handlar om människor som bor i små samhällen där affären lagts ner och dit bussen slutat att gå.

 

 

 

 

Visst är det bra att den rödgröna regeringen lovat bygga Norrbotniabanan. Om det löftet infrias kommer det att betyda mycket, inte bara för Norrland och dess näringsliv, utan också för Sverige och för EU i stort. Men bor du i Avaliden eller Lainejaur är du fortfarande beroende av bilen.

 

Då blir också biträdande finansminister Per Bolunds (MP) ord – ”Det blir ett landsbygdspaket som handlar om bättre infrastruktur, satsningar på vägar och järnväg och att stimulera produktion av förnybara bränslen och se till att servicen fungerar (Aftonbladet 27/3 2015) – inte mycket värda.

 

Det finns ett grundläggande problem i svensk politik, och det är storstadsperspektivet i allmänhet och Stockholmsperspektivet i synnerhet. I stora drag innebär det att det satsas där det finns många röster att hämta, medan grupper, i det här specifika fallet utan pendlingsalternativ i glesbygd, straffas med ökade kostnader. Det är ingen rimlig politik.

 

Enligt Skattebetalarna kommer närmare en miljon bilhushåll under de kommande tre åren att få en total skattehöjning på drivmedel med över 5 500 kronor. Många av dem bor på landsbygden, inte minst i Norrlands inland, där avstånden är långa och alternativ till bilen en bristvara. Skattepengar omfördelas från land till stad.

 

Bäst hade naturligtvis varit att begränsa skattehöjningen på drivmedel till storstadsområdena, vilket också gett störst miljömässiga effekter. Men det kommer inte att ske – av rädsla för att tappa storstädernas väljare.

 

 

   

 

 

 

 

Källa:    norran